i know everything happens for a reason, but this reason hurts.
hejsan.
kunde inte blogga igår med tanke på att jag kom hem vid halvelva, och fortfarande var chockad osv.
men jag ska ta å berätta vad som hände.
klockan är 19.15& jag sitter i peters moppebil med peter& pontus.
vi skrattar, pratar& dom dummar sig som vanligt.
jag skrattar med, allt är helt bra.
helt plötsligt blir det svårt att andas, jag går ur moppebilen.
klockan är 19.22 när det känns som att det är sista andetaget.
jag känner stickningar i bröstet, sen kommer det bara en smäll sen är det kört.
jag ringer i panik till min gamla bästavän, jag hoppades att hon skulle vara vid empes.
det var hon, hon springer till folkanparkeringen vars jag är.
hon kramar om mig och frågar vad som hänt.
jag kunde nog inte säga så mycket, jag kunde bara skrika. och gråta.
dom la mig ner, stoppade mina armar i högläge.
jag hade för ont för att ligga, så jag satte mig upp.
ingen fattade nånting, moa ringer 112.
jag får prata med ambulansgubben, alla har panik.
jag är så rädd, och har så ont.
jag skriker, på nått sätt kändes det bättre.
jag fick ännu mer panik när dom skickade en ambulans, då förstod jag att det var allvar.
då blev jag ännu räddare, men moa var med mig hela tiden.
ambulansen kommer, med blåljusen.
dom pratar& lägger mig på britsen.
jag får panik, jag har aldrig åkt ambulans förut.
sköterskan håller min hand och lugnar ner mig.
jag får syrgas i näsan& nån pulsgrej på fingret.
dom kollar pulsen, andningen osv.
vet inte rikigt vilken tid vi anlände till IVA åde, men eftersom läget var stabilt så fick jag ligga i en sal på vanliga akuten.
jag låg där, helt vanligt.
allt var okej, pappa kom.
jag pappa å moa snackade på, som vanligt om massa vanliga saker.
emma& madde kommer, vi skämtar, skrattar& allt är bra.
jag dricker så mycket vatten att jag håller på å kissa på mig, så frågar jag pappa: pappa, får man kissa på sig på denhär? "
jag kände mig helt borta, fick lugnande osv,
men ändå, allt var bra.
var bara täppt i halsen..
läkaren och sjuksköterskorna fortsatte tro att det var allergi, mot choklad eller nötter,
eftersom jag ätit det innan.
vet inte vad klockan var, men läget var inte stabilt längre.
jag frågade pappa om det kunde komma tillbaka, det var innan vi visste vad det var.
han sa liksom, njaaä. tror inte det. hurså?
då var det tillbaka, så jag kunde inte svara i vanlig ton.
jag låg där, hade så ont att det blev krampaktigt.
trycket i bröstet, andan. allt var helt fuckat.
jag var så rädd, höll pappa i handen.
jag hade sådär i kanske, femton- tjugo sekunder.
sen var det lugnt igen.
läkaren gjorde ingeting, han stod å betraktade allt jag gjorde, varenda lilla rörelse.
sen sa han till sjuksköterskan nån medicin.
jag fick ta fyra stycken små vita tabletter, och lite kortizon.
jag fick ha syrgasmask, men det var jag jätterädd för.
har man aldrig åkt ambulans eller nånting förut, känns det skumt.
och jag har aldrig legat på lassa för nått allvarligt, egentligen.
jag får nått typ, rör i handen.
jag ligger med massa EKG klistersaker över hela mig, sånadär läkarna kopplar in sladdar i för att kolla hjärtats puls osv.
allt är bra igen, läget är stabilt.
jag känner mig lugnare, och jag börjar andas normalt.
klockan är väll, typ halvelva när jag får åka hem.
då åker jag med mina två underbara bästavänner, för jag ville träffa dom!!
jontää& haapiis♥
åker hem direkt, är så trött.
värmer thaimat, går å lägger mig.
äter godis& lyssnar musik.
klockan är 22.46 när jontää ringer mig på skype.
snackar med han kanske tio minuter, sen känner jag tårarna.
och skriken.
jag har anfall igen, jag är rädd.
andningen blir konstig, jag har panik.
sån panik att jag bara kviddar mig, jag vill inte väcka mina syskon..
jonte skriker att jag måste gå till pappa, så jag lägger på å går till trappen.
känns som att mitt hus är en främlings. allt känns skumt.
jag ropar på pappa, att han måste komma ner.
när pappa kommer ner för trappan sittter jag där.
nerhukad, pappa kramar om mig å säger att det kommer bli bra.
jag blir lugnare, och pappa går med mig till sängen.
han bäddar om mig& masserar min axel, lugnt& mjukt.
han berättar om dagis, när jag var som en figur i en film han inte kom ihåg.
men iallafall, denhär filuren varken syntes eller hördes.
jag var tillbakadragen, ville helst vara ensam.
om det var nå gruppbråk på dagis, var jag aldrig där.
om man skulle städa, var jag där först.
men att på dom här tre senaste åren har jag förändrats..
kommer inte ihåg så mycket av vad han sa, var så trött..
men slog igång en film& åt godis å drack läsk.
jag ska till skolan idag, ska bara vila ut lite..
känns läskigt. menjaa..
det värsta är väll, att jag kan få såntdär anfall igen.
eller alltså ja, jag får ju anfall typ hela tiden känns det som..
men inte så det trycker i bröstet, men om jag får det måste jag åka in till akuten igen.
nu är man stressad å orolig hela tiden, man vet aldrig när det kommer igen..
men jag älskar er mina underbara vänner som stöttar mig& älskar mig!!
jag älskar er osså, obeskrivligt mycket♥
speciellt jonte, sanne å haapa!!!!!!
ska försöka kolla en film och få i mig nått.. love♥/ eemsaa
Kommentarer
Postat av: Kim
Men när det blir för mycket stress, oro, tankar osv så kan de orsaka ett anfall, hurru emma försök hålla dig lugn och när det händer det ända du ska tänka på om det nu är panikångestattacker det är att andas lugnt som fan..
Svar:
Emma Johansson
Postat av: caroline
det är bara panikångest, folk har det varje dag. chilla.
Svar:
Emma Johansson
Postat av: caroline
HAHAHAHAHAHA, http://sv.wikipedia.org/wiki/Panik%C3%A5ngest
Svar:
Emma Johansson
Postat av: Vera
Hoppas du mår bra och att du slipper ett anfall igen :-)
Svar:
Emma Johansson
Postat av: Idaa
Hujja Emma, Skit i denhär Caroline !
Älskar dig finis ! <3
Svar:
Emma Johansson
Postat av: amanda.f
Omg hoppad de blir bättre lilla pemsi!! Be idiotjäveln hålla käften, hon borde fan testa på dem dära anfallen hon åxå! Så ser vi om de är så mkt chilla dedär!
Svar:
Emma Johansson
Trackback